fröken roos.

Okey, min son är tre år snart, sjövild med andra ord. Ibland blir jag så arg och less på honom att returen känns som det enda rätta (sen att jag saknar honom när han varit ifrån mej i fem minuter när han t.ex. är hos sin farsa är en annan sak). Idag har han skällt och han har bråkat och det har fått mej att skälla och bråka. Egentligen är allting från start mitt fel, det är jag som är trött och orkeslös idag och det ska det såklart spelas på, barn är på ju inget vis dumma. När vi var borta på förmiddagen gick allting jättebra, de lekte som aldrig förr och det flöt på likt att sitta på en plastpåse i en brant backe täckt med snö. Ja, iallafall tills han vill ha någonting. Fråga snällt eller be om något är inte riktigt hans grej men att sitta och höja rösten eller bete sej fel när man är borta och bjuden på mat eller fika gör mej galen. Visst, han är liten, men den där respekten som han tappat för mej någonstans efter vägen skulle vi behöva leta rätt på. Det lär ha gått ruggi't fel redan innan man klivit ur sängen den dagen när man känner sej mindre än sin 3åriga son. Idag är en sådan dag. Jag försökte prata med honom för en stund sedan. Det lät ungefär så här:

Jag: Vicce, mamma tycker inte om att vi bråkar, det är inte roligt. Både du och jag blir ledsna av det. Jag tycker att vi slutar med det här nu. Vi busar, skrattar och har roligt istället. Jag skäller inte på dej och du skäller inte på mej. Okey?

(Vicce sitter och tittar på mej, i vad som kan tänkas vara 20 sekunder, man ser hur han tänker och efter ett tag...)

Vicce: Voff!!


Vad ska man säga då? Jag vet inte, jag kunde iallafall inte hålla mej för skratt och han "vann" än en gång.