fröken roos.

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen, vet inte vart jag hör hemma. Jag räknas liksom inte in någonstans. Det är jag & Vicce i en liten bubbla, det är vårt liv, vår lilla familj. Jag hatar sådana här högtider som jul, påsk, midsommar & nyår, jag hatar dem för att jag får alltid sitta själv. Jag blir aldrig medbjuden någonstans och ingenting kan bara flyta på. Jag får kämpa, kämpa, kämpa och emellanåt blir jag så förbannad för att det går så lätt för en del. Jag syftar på en person nu när jag skriver det här och han får allt serverat på silverfat. Jag är inte avundsjuk. Bara arg. Och ledsen. Jag är som pensionärerna jag går hem till om dagarna, jag känner mej ensam. På sådana tider är de flesta hembjudna av sina föräldrar eller andra släktingar. Andra tider också för den delen, de får besök ibland eller blir bjudna på fika. Jag får bjuda in mej själv om jag ska träffa dem, för hit är det ingen som kommer. Det här gör mej så himla ledsen och jag har försökt att prata med min mor och far i fler år om det här men antingen så förstår de inte eller så orkar de inte bry sej. Jag får väl fortsätta så här, halta framåt, liksom. Just nu känner jag som så, att jag packar ihop nu och flyttar till någon ny stad, jag börjar om på nytt. Det är nog mycket värre att bo inom samma kommun som alla och vara ensam än att bo ensam 30 mil härifrån. .. Nu tänker ni säkert; hon tycker synd om sej själv, men nej, jag går inte omkring och gör det. Jag har redan räknat ut att det måste vara mej det är fel på, eftersom ingen vill ha mej i närheten.

Jag kommer inte att vara så här ledsen över detta imorgon men det ligger alltid och gror. Och det kommer alltid upp sådana här tider. Lite flyt vill jag ha, bara lite. Ge mej flyt - sade jag! Fuck.