jo, jag skrev..
..nyss på Lunar. Att jag är trött på att bli bortvald. För jag blir det tamefan hela tiden och ja, nu ska jag tycka lite synd om mej själv men det har hållit på enda sen jag var liten och det känns förjävligt när man tänker på det. Därför ska man försöka glömma och förtränga. Men hur lätt är det när det händer gång på gång?
Jag har kommit fram till en enkel teori.
Och det spelar nog fan ingen roll om nån säger; Det är inte du, det är jag". Tönt. Säger jag då.
Har listat ut det för längesen egentligen att det är jag. Fan, blir så jävla trött. Och nu undrar ni förstås vad det här kommer ifrån. Jo.. Min son. Jag är LIVRÄDD att han ska välja bort mej. Tänk om han kommer hem om nåt år efter att ha varit hos pappa och säger; mamma, jag vill flytta till pappa nu. vill inte bo hos dej längre".
Det är det värsta som skulle kunna hända mej. Han väljer alltid pappa nu. Det känns fel, så jävla fel. HALLLÅ har jag lust att skrika, det är JAG som har funnit här för dej all the fuckin' time. JAG!!!. Men så kan jag givetvis inte säga. Det är bara att bita ihop, hålla masken och försöka dölja hur ledsen man blir. Hade inte det varit svårt så hade det här varit lättare.
L o g i s k t va. Idag är verkligen ingen bra dag. Deppdag. Det blir så när jag saknar Vicce så förbannat och vill att han bara ska vara hemma. Då börjar man fundera.. på detta med att bli bortvald..
(vet innerst inne att han kommer till mej om det är nåt)
Som sagt; började när jag var liten. Sen har det liksom bara flytit på, kompisar valde andra kompisar, pojkvänner valde andra tjejer och var otrogna, en del valde sprit, blir man sambo slutar man umgås med mej eller om man börjar plugga och/eller skaffar jobb. Jag har en förmåga att blanda in mej i skiten också och då får jag nog skylla mej själv. Då får jag ta att jag blir bortvald. Förutom att jag inte riktigt kan göra nåt åt att ingen vill ha nåt med mej att göra i det stora hela. Så känner jag. Precis just nu, alltså. Bara för att jag har barn så vill jag inte sluta umgås med folk, bara för att kompisar skaffar pojk/flickvänner så vill jag inte tappa kontakten.
Äh what the fuck.
Det är ju iaf bara mej det är fel på.
Mitt eget fel.
Jag får sluta vara Jag så ska det nog flyta på bättre.
Enkelt?
Det är mej och inte dej det är fel på.
(jag är gladare imorgon)
Jag har kommit fram till en enkel teori.
Och det spelar nog fan ingen roll om nån säger; Det är inte du, det är jag". Tönt. Säger jag då.
Har listat ut det för längesen egentligen att det är jag. Fan, blir så jävla trött. Och nu undrar ni förstås vad det här kommer ifrån. Jo.. Min son. Jag är LIVRÄDD att han ska välja bort mej. Tänk om han kommer hem om nåt år efter att ha varit hos pappa och säger; mamma, jag vill flytta till pappa nu. vill inte bo hos dej längre".
Det är det värsta som skulle kunna hända mej. Han väljer alltid pappa nu. Det känns fel, så jävla fel. HALLLÅ har jag lust att skrika, det är JAG som har funnit här för dej all the fuckin' time. JAG!!!. Men så kan jag givetvis inte säga. Det är bara att bita ihop, hålla masken och försöka dölja hur ledsen man blir. Hade inte det varit svårt så hade det här varit lättare.
L o g i s k t va. Idag är verkligen ingen bra dag. Deppdag. Det blir så när jag saknar Vicce så förbannat och vill att han bara ska vara hemma. Då börjar man fundera.. på detta med att bli bortvald..
(vet innerst inne att han kommer till mej om det är nåt)
Som sagt; började när jag var liten. Sen har det liksom bara flytit på, kompisar valde andra kompisar, pojkvänner valde andra tjejer och var otrogna, en del valde sprit, blir man sambo slutar man umgås med mej eller om man börjar plugga och/eller skaffar jobb. Jag har en förmåga att blanda in mej i skiten också och då får jag nog skylla mej själv. Då får jag ta att jag blir bortvald. Förutom att jag inte riktigt kan göra nåt åt att ingen vill ha nåt med mej att göra i det stora hela. Så känner jag. Precis just nu, alltså. Bara för att jag har barn så vill jag inte sluta umgås med folk, bara för att kompisar skaffar pojk/flickvänner så vill jag inte tappa kontakten.
Äh what the fuck.
Det är ju iaf bara mej det är fel på.
Mitt eget fel.
Jag får sluta vara Jag så ska det nog flyta på bättre.
Enkelt?
Det är mej och inte dej det är fel på.
(jag är gladare imorgon)
Så säger ni;
Trackback